Jag vet inte ens riktigt hur jag ska börja. Men jag vet att jag måste börja använda mina ord igen. Jag måste få ur mig det här jag har inuti mig innan det förgör mig igen. Jag måste låta folk få läsa. För att jag ska kunna släppa min skuld och skam. För den är inte min att bära. Det är inte jag som borde ha den. Det är han. H och alla andra som förgripit sig på mig.
Jag och min kärlek i livet, Samuel, var och åt lunch på en vegansk restaurang i malmö idag. När vi åt kommenterade han att killen vid bordet bakom oss var en tuffing, eller något i den stilen. Jag tittade på killen som satt med ryggen åt mig. Sen var det inget mer med det. Men då jag gick till kassan för att betala våran mat, för vi var påväg därifrån, så såg jag att det var H. (Hans namn ekar i mitt huvud, H H H H H. Hans namn börjar nämligen på bokstaven H.) Det var H, som våldtog mig då jag var 18år. H satt där med sin farmor eller kanske var det hans mormor. Jag höll andan och stapplade ut från restaurangen, försökte hitta min tändare i min väska för att tända en cigg. När jag tänt min cigg och tagit ett par bloss så försökte jag förklara för Samuel vem det var jag sett där inne. Han visste påengång vem jag menade. Jag trodde att jag skulle spy rakt där på trottoaren. Jag vet att vi tog oss till bilen igen. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur. Jag skakade som ett asplöv och det fortsatte jag att göra resten av dagen också.
Jag funderade länge på i bilen vad jag skulle ha sagt till honom om jag hade vågat gå fram. Jag fantiserade om att slå ner hans tallrik på golvet och berätta för hans farmor/mormor om vilken skitstövel han var. Men det skulle jag såklart aldrig ha gjort.
Och nu ikväll då mina tankar gått på högvarv exakt hela dagen så har jag nog kommit på vad jag skulle vilja ha sagt.
-" Har du den minsta aning om vad du gjort med mig, mitt liv, min självbild, min förmåga att lita på andra och att våga älska och älskas? Jag önskar ibland att du också skulle ha svårt att se dig själv i spegeln. Att du också skulle känna det jag känt och fortfarande känner. Att du också levt med skulden, skammen och känslan av att alltid vara smutsig hur mycket man än skrubbat sig ren.
Men nej. Det hade jag inte ens önskat dig. Inte ens dig som jag hatat utav hela mitt hjärta.
Jag undrar bara en sak: Hur kan du leva med dig själv varje dag?"
Det hade jag velat säga till honom.
Det finns mer att berätta. Och jag ska fortsätta skriva. För jag tänker inte vara tyst längre. Jag tänker inte leva med denna skam en sekund till. Jag har INTE gjort något fel. Det är H och dom andra som gjort fel. Låt dom bära skammen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är stark som berättar! Det här är början på slutet av din tystnad! Slutet på den skam som inte är din att bära! Början på ett liv där du förhoppningsvis kan känna dig ren tillslut! Jag tror på dig, din styrka, ditt mod, dig som människa! Jag känner dig väl Sofie, och det finns ingeting med dig som är smutsigt, det är han som har kletat sin smuts på dig! Han är smutsig, och nu när du inte längre tänker vara tyst och tiga, så ger du sakta men säkert tillbaka den smuts han gav dig, men som du aldrig skulle ha behövt bära! Med orden slår du sig fri! Och vad som än händer, hur du än mår, vad du än känner eller tänker eller tycker så finns jag här vid din sida. Alltid Alltid! Det vet du! Jag älskar dig!
Och jag blev så rörd att jag började gråta när jag läste vad du skulle ha sagt till honom. För det visar att du är precis den goda människa jag känner. Att du inte ens skulle önska honom, som du hatar med hela din själ, det helvete han gett dig! Han är en sån liten människa! Och han krypte just ännu mer med dina ord! Som en knytnäve slagen flera gånger i magen och liiite längre ner!
Jag finns här.
Kärlek
Jag håller med Elin, Sofie. Du är stark som tar itu med det här och du har rätt i att det inte är din skam att bära. Jag blir stolt över dig. Stor kram /Alinah.
Fina fina Sofie. Du är så himla stark och vacker. Du kommer klara det här.
Du är underbar och jag älskar dig.
Starkt skrivet.
Om jag någonsin får veta vem det är så kommer jag kastrera honom.
Bara så du vet.
Du betyder fortfarande, har alltid gjort, kommer alltid att göra.
Jag blir mest glad, att du skriver om detta.
Mest arg dock, på H som du skriver. På alla svin som finns och alla suggor. För den delen.
Men du är stark. det är bra. det är härligt att läsa. att du är så stark. det liksom hjälper lite. Att inte känna sig som den enda, ensamma och allt det där.
Fan vad bra du är.
Skicka en kommentar