Det är inte min skuld att bära.

Jag vet inte ens riktigt hur jag ska börja. Men jag vet att jag måste börja använda mina ord igen. Jag måste få ur mig det här jag har inuti mig innan det förgör mig igen. Jag måste låta folk få läsa. För att jag ska kunna släppa min skuld och skam. För den är inte min att bära. Det är inte jag som borde ha den. Det är han. H och alla andra som förgripit sig på mig.



Jag och min kärlek i livet, Samuel, var och åt lunch på en vegansk restaurang i malmö idag. När vi åt kommenterade han att killen vid bordet bakom oss var en tuffing, eller något i den stilen. Jag tittade på killen som satt med ryggen åt mig. Sen var det inget mer med det. Men då jag gick till kassan för att betala våran mat, för vi var påväg därifrån, så såg jag att det var H. (Hans namn ekar i mitt huvud, H H H H H. Hans namn börjar nämligen på bokstaven H.) Det var H, som våldtog mig då jag var 18år. H satt där med sin farmor eller kanske var det hans mormor. Jag höll andan och stapplade ut från restaurangen, försökte hitta min tändare i min väska för att tända en cigg. När jag tänt min cigg och tagit ett par bloss så försökte jag förklara för Samuel vem det var jag sett där inne. Han visste påengång vem jag menade. Jag trodde att jag skulle spy rakt där på trottoaren. Jag vet att vi tog oss till bilen igen. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur. Jag skakade som ett asplöv och det fortsatte jag att göra resten av dagen också.
Jag funderade länge på i bilen vad jag skulle ha sagt till honom om jag hade vågat gå fram. Jag fantiserade om att slå ner hans tallrik på golvet och berätta för hans farmor/mormor om vilken skitstövel han var. Men det skulle jag såklart aldrig ha gjort.

Och nu ikväll då mina tankar gått på högvarv exakt hela dagen så har jag nog kommit på vad jag skulle vilja ha sagt.

-" Har du den minsta aning om vad du gjort med mig, mitt liv, min självbild, min förmåga att lita på andra och att våga älska och älskas? Jag önskar ibland att du också skulle ha svårt att se dig själv i spegeln. Att du också skulle känna det jag känt och fortfarande känner. Att du också levt med skulden, skammen och känslan av att alltid vara smutsig hur mycket man än skrubbat sig ren.
Men nej. Det hade jag inte ens önskat dig. Inte ens dig som jag hatat utav hela mitt hjärta.
Jag undrar bara en sak: Hur kan du leva med dig själv varje dag?"

Det hade jag velat säga till honom.



Det finns mer att berätta. Och jag ska fortsätta skriva. För jag tänker inte vara tyst längre. Jag tänker inte leva med denna skam en sekund till. Jag har INTE gjort något fel. Det är H och dom andra som gjort fel. Låt dom bära skammen.