balansgång mellan världarna

balanserar på en tunn liten spindeltråd ett mikroskopiskt hårstrå
ber och bönar att få stanna på denna sida
i verkligheten, om den nu är den verkliga
kan man vara så nära galenskapen den obotliga eviga galenskapen på riktigt
att gränsen mellan dom som av ett trollslag suddas ut upphör att gälla
livrädd att vara fast här bland rinnande väggar skräckbilder talande golv och tak (ENSAM)
så snälla älskade håll om mig håll mig fast här hos dig på din sida där jag vet att verkligheten är sann
släpp inte min hand för i din hand finns vetskapen om den riktiga världen

balansgång mellan världarna

Det är inte min skuld att bära.

Jag vet inte ens riktigt hur jag ska börja. Men jag vet att jag måste börja använda mina ord igen. Jag måste få ur mig det här jag har inuti mig innan det förgör mig igen. Jag måste låta folk få läsa. För att jag ska kunna släppa min skuld och skam. För den är inte min att bära. Det är inte jag som borde ha den. Det är han. H och alla andra som förgripit sig på mig.



Jag och min kärlek i livet, Samuel, var och åt lunch på en vegansk restaurang i malmö idag. När vi åt kommenterade han att killen vid bordet bakom oss var en tuffing, eller något i den stilen. Jag tittade på killen som satt med ryggen åt mig. Sen var det inget mer med det. Men då jag gick till kassan för att betala våran mat, för vi var påväg därifrån, så såg jag att det var H. (Hans namn ekar i mitt huvud, H H H H H. Hans namn börjar nämligen på bokstaven H.) Det var H, som våldtog mig då jag var 18år. H satt där med sin farmor eller kanske var det hans mormor. Jag höll andan och stapplade ut från restaurangen, försökte hitta min tändare i min väska för att tända en cigg. När jag tänt min cigg och tagit ett par bloss så försökte jag förklara för Samuel vem det var jag sett där inne. Han visste påengång vem jag menade. Jag trodde att jag skulle spy rakt där på trottoaren. Jag vet att vi tog oss till bilen igen. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur. Jag skakade som ett asplöv och det fortsatte jag att göra resten av dagen också.
Jag funderade länge på i bilen vad jag skulle ha sagt till honom om jag hade vågat gå fram. Jag fantiserade om att slå ner hans tallrik på golvet och berätta för hans farmor/mormor om vilken skitstövel han var. Men det skulle jag såklart aldrig ha gjort.

Och nu ikväll då mina tankar gått på högvarv exakt hela dagen så har jag nog kommit på vad jag skulle vilja ha sagt.

-" Har du den minsta aning om vad du gjort med mig, mitt liv, min självbild, min förmåga att lita på andra och att våga älska och älskas? Jag önskar ibland att du också skulle ha svårt att se dig själv i spegeln. Att du också skulle känna det jag känt och fortfarande känner. Att du också levt med skulden, skammen och känslan av att alltid vara smutsig hur mycket man än skrubbat sig ren.
Men nej. Det hade jag inte ens önskat dig. Inte ens dig som jag hatat utav hela mitt hjärta.
Jag undrar bara en sak: Hur kan du leva med dig själv varje dag?"

Det hade jag velat säga till honom.



Det finns mer att berätta. Och jag ska fortsätta skriva. För jag tänker inte vara tyst längre. Jag tänker inte leva med denna skam en sekund till. Jag har INTE gjort något fel. Det är H och dom andra som gjort fel. Låt dom bära skammen.

vissa kvällar blir det bara såhär på detta viset
kopplar bort stänger av blir grå och tyst
dagen kan ha flutit på alldeles fint (för en gångs skull) och ändå blir jag precis detta
jag hatar hatar mörkret och ändå är det alltid precis bredvid bakom alltid närvarande
rädslan tar över
att detta mörka hemska frätande ska sippra ut ur mig och förgifta dom runtom som betyder allt
tystnad (men kanske om jag ignorerar detta mörker så försvinner det) gör ingen skillnad det växer ändå

och jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt mer än jag själv kan förstå 
mina demoner skriker högt just nu men aldrig högre än dina varma ord till mig 
min ork har lämnat mig mina egna snälla ord är som bortblåsta 
försöker åh vad jag försöker men det verkar aldrig räcka hela vägen 
du är det bästa som hänt mig och jag önskade att jag kunde visa dig det ta hand om dig jag med 
Gud ge mig styrkan att klara mig igenom detta mörker ännu en gång för jag vet att ljuset finns jag ser det alla dagar 
jag har en hand i min varje dag som ger mig sin styrka som tar hand om mig som älskar mig 
hur kan inte det vara tillräckligt? 
glädjen för dig Samuel för att jag har dig den är tillräcklig 
måste bara mota bort mitt mörker själv och jag är glad att jag har dig vid min sida

låna mina ögon

här hjärtat mitt låna mina ögon en stund
se vad jag ser som jag ser dig
genom mina varma snälla ögon utan självkritiken som färgar din syn
låt mig låna dig mina ögon och se själv hur underbar du är
allt jag möjligt kan tänkas önska mig är du redan nu är du

hjärtat helt naket

du är allt jag inte ens vågat drömma om inte ens i mina vildaste drömmar 
och jag står här med hjärtat helt naket utan minsta antydan av rädsla 
släpper alla murar en för en tills ingen alls är kvar

if we are crazy I never want to be sane

if this is madness 

bring it on

i want to learn how to fly with you