jag tror inte att någon fattar hur mycket jag älskar min hund Lucy 

alla tror väl att jag har en hund som jag går ut med ibland och som ligger runt i lägenheten men nej. 

så är det inte 

Lucy är mitt allt min kärlek och min trygghet 

vi ligger ofta i soffan och kramas 

när vi varit ute och gått och kommer upp på trappan springer hon som en tok till våran dörr 

jag skrattar och pratar högt med henne 

på natten lägger vi oss och kramas ligger på sidan hon ligger på armen 

ingen av oss vill somna så. lägger sig som en boll under täcket jag på sidan hon andas jag andas 

vi behöver inte gosa mer för vi vet var vi har varandra 

när mitt ångestmoln kommer blåsandes så accepterar hon det  

ligger bara där med mig finns justerar sin energinivå till min 

begär inte mer än jag klarar 

och andra dagar har jag energi vi sticker ut och handlar fixar 

hon orkar springer med mår bra njuter 

vi åker tåg jag pratar högt frågar hur hon mår 

hon gör sina konstiga ljud med halsen pratar tillbaka men ingen annan fattar 

jag låter bara som en galen kvinna med en hund

fyller allting tiden dagarna minuterna med vad 
kan inte komma på vad vad för något fylls dem med 
inga nya minnen tillverkas att komma ihåg och skratta varmt åt 
alla pratar och det har slagit mig att dem oftast pratar om saker som hänt 
mig händer det inget så jag har inget att säga dem 
så jag drar mig undan ännu mer passar inte in med dem dem som har minnen att skratta åt 
berätta om le glatt åt jag har inga vad ska jag då säga 
ingen ny kunskap i hjärnan har jag heller att prata om en bok eller två 
men ingen vill väl höra om fiktiva sofia och jennie jag läser om 
dem vill höra mig berätta om vilka fantastiska aktiviteter jag fyller mina långa dagar med 
hur många tavlor dikter sångtexter jag skapat 
sitter mest stilla tittar på tv tänker målning mat dikter böcker men är för trött 
Jag gör ingenting är ingenting skapar ingenting 
DÖD

Det slog mig just hur ensam min mamma är.

På alla möjliga vis. Hon har fel på hjärtat och ett hemskt diskbråck i nacken.

Och hon är jämt på olika undersökningar och skit för att dom ska kunna lista ut hur dom ska göra med nacken, om det ens går att göra något, och vad som är fel på hennes hjärta.

Hon är så stark och full av kärlek. Men hon är helt ensam.

Ibland när vi pratar om det så kan hon anförtro sig lite för mig. Om hur orolig hon är att hennes hjärta ska slå ett dubbelslag och sen gå i baklås och stanna som det gjorde på min morbror för bara något år sedan. Och om hur hon ser på den dystra framtiden i hennes trasiga kropp.

Jag försöker stödja och vara stark. Men på något vis så får jag alltid en ångestattack eller overklighetskänslor för något annat och sen handlar allt om mig igen.

Jag får inte den där jävla ångesten av något annat just då. Jag bara inbillar mig det.

Det är klart att det är för att vi pratade om hennes problem. Det är inte det att jag inte kan stödja.

Det är bara så jävla svårt att vara stark. Jag blir livrädd att förlora henne.

Jag måste lära mig att vara ett bättre stöd för mamma. Fråga hur hon mår, hur hennes blodtryck är. Jag är ganska dålig på att göra det, för rädd för vilket svar jag ska få.

Jag ska bättra mig. 

Hon är mitt största stöd i livet.

Jag vill kunna stödja henne också, även om jag aldrig kan bli hennes största stöd.

på något vis så är jag ju ändå sofie

en annan sofie

kanske inte den sofie jag önskar att jag var

inte samma som för 2 år sedan

och tur är väl det

men jag undrar ändå var all min inspiration försvann

har inte målat på ett år

inte sjungit

inte skrivit

inte längtat så jag brinner

så det verkar kanske som jag inte alls finns

men på något vis är jag ändå här

och jag kämpar mer än någonsin

Jag är här!

känner bara inte igen mig själv